... som till exempel en lördagkväll, och man märker att man har slutat mitt i ett avigt varv på en sjal. Bara där borde hjärnan skrika "PAUS!", och så skulle man ha lagt bort stickningen till förmån för choklad och ett glas vin. Men nej, hjärnan viskade inte ens "tänk efter", utan jag bara stickade på. Jag kollade heller inte extra noga var i mönstret jag var på den spetsstickade sjalen, utan tänkte att "Jag stickade nog fyra varv på första mönsterrapporten, alltså fortsätter jag på varv fem". Att jag när jag började på varv fem, upptäckte att jag hade glömt att just denna sjal även har mönsterstickning på aviga varv, inte heller fick några varningssignaler att jag borde sluta, det vet jag inte vad jag ska säga om. På varv sex upptäckte jag att varv fem och sex borde ha varit tre och fyra...
Att repa upp en spetsstickad sjal är inget att längta efter, och att ta upp de felaktiga varven maska för maska tar låååång tid... På den ljusa sidan kan ju sägas, att när jag ändå håller på, kan jag korrigera även att jag missade mönsterstickningen på det aviga varvet nummer två. För att repa upp 1 1/2 varv, eller 1 3/4 varv, ja, det är faktiskt ungefär lika trist.
När jag sedan dessutom upptäckte att jag glömt 1/4-dels varv av de djupstickade maskorna på mina tvåändsstickade vantar, samma dag, ja, då insåg jag att idag har jag haft tillfälle att utmana mitt tålamod ovanligt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar