Njutningen...

...av att ha avslutat ett arbetssamt projekt är härlig!

Stickade färdigt kanten på Temari Kimonon i fredags kväll. Jag hade en fika/garndate inbokad med en stickvän på lördagen och ville gärna visa koftan utan att den var uppträdd på rundstickan. Hela kanten på koftan är stickad på rundsticka, och det är svårt att visa ett plagg när den är uppträdd på en sådan. Föreställ er en gigantisk basker, så såg den ut. Fast knölig. Och med två ärmar. Så jag stickade som en galning till fredagsmyset med familjen, och slog två flugor i en smäll. Mys och stickning menar jag. Utan att ha tid att äta chips.

Tänk att jag köpte knappen just till denna kofta, utan att ha ett garnprov med! Det kallar jag att ha väl inarbetade favoritfärger!

Och, viktigast av allt: Koftan passar! Trots att jag stickade 12-månadersstorleken och Lillan drar åt 13 numera. Vilket också var orsaken till att jag känt mig lite lätt stressad av projektet den senaste tiden.

Jag har dessutom räknat ut att "kroppen", dvs hela flätstickningsdelen, stickas med 31 680 maskor. Inte undra på att det tog lite tid.

Att vila i sin stickning

En gång i tiden, innan jag blev dedikerad stickningen, tyckte jag att transportsträckorna var outsägligt tråkiga. Idag kan jag känna att jag vilar i min stickning när jag har en repetitiv bit av mitt projekt framför mig.


Just nu håller jag på med kroppen på Lillans Temari Kimono. Ärmarna är stickade och ihopmonterade, jag har plockat upp maskor längs nedre kanten av koftans övre del, och har stickat tre repetitioner av flätmönstret. Jag har uppskattningsvis fem-sex repetitioner kvar. Och det är så skönt, så meditativt, att bara mata, mata, mata maskor just nu.

Det är någonting med lördagar...

...som gör att jag alltid stickar fel. Eftersom jag avslutat min lista, har jag maskat på yngsta dotterns temari kimonoprojekt. Lyckades sticka fel på den rätstickade mudden, ca 7 varv in på första ärmen. Repade upp allt, eftersom påmaskningen också kändes för lös. Maskade på igen, stickade förbi mudden och började med slätstickningen. Stickade och ökade. Stickade och ökade. Stickade och... nämen va f*n, jag stickade och ökade enligt det minsta storleken, inte efter 12-månadersstorleken. Där får jag för att jag inte vill kludda i mönsterboken och markera vilken storlek jag stickar efter.

Repa upp och på't igen. Och kludda lite i boken förstås.

På plus-sidan kan jag ju nämna att garnet har en fantastisk lyster! Lite bökigt att sticka med, men det går.